Svenska Tecknare

Precis som inom alla andra yrkesområden så finns det en intresseorganisation som organiserar illustratörer, animatörer, grafiska formgivare och även just serietecknare. Svenska Tecknare (ST) erbjuder bland annat en plattform där man agerar i olika frågor som berör yrket. Det kan handla om att erbjuda råd gällande arvodesfrågor eller hjälp vid att lusläsa olika former av avtal. De arbetar även för att stärka den internationella och nationella upphovsrätten då det idag är väldigt diffust hur man skall kunna åtgärda plagiat, olaga användning av illustrationer och andra verk och liknande. Oftast kan kreatörer endast hävda copyright intrång, men i många fall så blir det David mot Goliat situationer, fast i detta fall så har Goliat en armé av jurister och David har inte sin slunga. Därför försöker man även jobba för att förbättra trygghetssystemen för frilansare, då det är en hård och oftast lågavlönad bransch. Vid fall där det verkar kunna gå till domstol så verkar Svenska Tecknare som remissassistent och jobbar för för att ge rådgivning vid lagförslag och regeländringar.

I övrigt så driver även Svenska Tecknare frågor inom den svenska kultur – och näringspolitiken, erbjuder olika utbildningar och försöker ge sina medlemmar inspiration. Många olika samarbeten mellan andra konstnärsorganisationer sker. Men framför allt så är det för att utveckla och stärka nätverk mellan medlemmarna inom organisationen.

 

Föreningen bildades redan 1955, då en grupp med tidningstecknare och bokillustratörer bjöd in kollegor till en träff på en plats som kallades för Konstnärsbaren. Innan dess så var Konstnärernas riksorganisation (KRO) den enda yrkesorganisationen som illustratörer, grafiska designers och tecknare kunde ansluta sig till. Efter fyra år i KRO:s styrelse så kände dock Einar Norelius att han hade väldigt svårt att få gehör gällande specifika tecknarfrågor, speciellt i en tid när illustratörerna behövde enas kring frågor gällande upphovsrätter och arvoden. KRO visade sig vara både oförstående och motvilliga att behandla dessa ämnen, exempelvis så var de helt oförstående när Norelius föreslog att upphovsmän skulle få ersättning varje gång en tekning visades på tv. Trots att STIM visat intresse för att sköta registreringen så kunde KRO inte förstå vad det hade med deras organisation att göra. De ansåg att tv var en amerikansk leksak som de inte hade med att göra. Tv-avtalet blev ändå av, men först 20 år senare och efter stora förluster för många illustratörer. 

 

Så det var efter sådana situationer som ett 30-tal medlemmar bildade föreningen Svenska Tecknare. Man hjälpte även till att samma år starta Nordiska Tecknare (NT) år 1957 för att hjälpa kreatörer även i andra nordiska länder gällande aktuella frågor. Efter att Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) grundades 1959 så började man på allvar diskutera de viktiga frågorna angående upphovsrätten och efter långa kampanjer, diskussioner och möten så antogs en upphovsrättslag av riksdagen i december 1960. Året därpå så blev ST medlemmar i KLYS. 1960-talet var en tid då tecknares rättigheter utökades, man började bygga ut stipendiesystemen för konstnärer och så sent som 1968 så inrättades Statens Kulturråd. Föreningens juridiske upphovsexpert, Hans-Göran Franck, etablerade även tecknarnas lagliga rätt till sina egna bilder oavsett om det gällde försäljning eller beställning. Föreningen var fortfarande liten med endast runt 120 medlemmar bestående mestadels av bokillustratörer och tidningstecknare. Föreningens budget var ytterst begränsad, den låg på omkring ungefär 11 000 per år, vilket gjorde det svårt att göra större satsningar för att försöka förbättra medlemmars situationer, även om man räknar med inflationen över åren. Man hade inte ens en egen lokal, det var först under första halvan av 1970-talet som man kunde skaffa en lokal på Bredgränd i Stockholm. Detta efter att Författarfonden gav ST ett organisationsbidrag. Samtidigt så började tecknare nu begära en större andel av inkomsterna från olika bokutgivningar vilket i sin tur skapade motreaktioner från förläggarna och även författare protesterade. Detta ledde till att många försökte undvika att använda sig av illustrationer helt och hållet. Tack vare KLYS agerande så tillkom Bildkonstnärsfonden år 1975, vilket var en motsvarighet till Författarfonden. Samma år så bildades även Illustratörscentrum som en form av arbetsförmedling med statligt stöd.  År 1977 så hade ST vuxit sig med hela 402 medlemmar och började ge ut en egen föreningstidning vid namn Tecknaren. 1978 så lyckades även föreningen få till ett avtal med Svensk Radio om ersättning gällande visning av bilder på tv, frågan som Norelius försökt leda redan år 1955. 

 

Under 1980-talet så började det även komma in andra yrkesinriktningar och tecknarkategorier, då man fick medlemmar som var grafiska formgivare, reklamtecknare, filmtecknare och även läromedelstecknare bland andra. 1985 så kom man överens tillsammans med Sveriges Författarförbund, Svenska Fotografers Förbund med regeringen om biblioteksersättning. Den innebar att upphovsmannen fick en liten ersättning per utlånad biblioteksbok. Ersättningen bestäms nu i förhandlingar istället för att som tidigare bestämmas av staten. Fördelningen av ersättningen fördelas via Författarfonden enligt överenskommelserna från förhandlingarna. ST hade tidigt börjat med rådgivning gällande arvode och individuella avtal med uppdragsgivare. 1988 så bildade man sju olika sektioner för att lättare kunna ta hand om sådana frågor från olika inriktningar. Från början gällde sektionerna: Grafisk Formgivning, Serier och Animerad film, Barn och Ungdomsböcker, Reklam och Information, Läromedel och Fakta, Tidnings – och idéteckning, Skönlitteratur. Själva strukturen har dock ändrats efterhand utifrån skiftande behov, medlemmars önskemål och tillgången på medlemmar som var intresserade att arbeta aktivt. Under 80-talet så hade även den första utställningen, Stolen premiär och fortsatte en tradition utav utställningar för att påskina den bredd, kompetens och mångsidighet när det kommer till medlemmarna och föreningen. Illustratörscentrum började även arrangera tecknarmässor där medlemmar kunde ställa ut sina egna alster och vid decenniets slut så hade man drygt 800 medlemmar.

 

Organisationen har sedan dess, under 1990-talet och 2000-talet för att arbeta med den digitala revolutionen, öka samarbeten och jobbar hårt med bland annat reprografiersättningar, Fotokopieringsfonden samt började dela ut stipendier till illustratörer och grafiska formgivningar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Related Posts

Begin typing your search term above and press enter to search. Press ESC to cancel.

Back To Top